sannabella

Ja, då var det dags att samla systerskapet till stor fest i Pi och Påps stuga i Hishult.



Moa, jag och Anna sjunger (=vårskriker) Ronja Rövardotter för de som går promenad på andra sidan sjön. "Var det Skalle Pär som dog eller?"

Skulle kunna vara ett skivomslag för typ Hedningarna :)

Och när mörkret lagt sej raserade vi alla murar :)

..så skulle jag se ut såhär:



Sanna Ostberg har fått ett ansikte.

Benny är förövrigt en 19-årig praktikant på förskolan. Så detta är alltså inte ett verk av en sanslöst skillad 4-åring.

Igår flängde jag verkligen runt här i mina egna hoods. Först traskade jag över gatan hem till Jenny, vi satt i hennes kök och var flickiga med varsin öl. Sen gick vi hem till Eric och spelade Guitar Hero för hela slanten. Det var min första gång och en storslagen debut med 95% träffar :) Därefter gick vi hem till Nina och Olle på teaterfest. Väl insjunken i Ninas soffa somnade jag. 15 teaterbarn satt runt mej i högljudda diskussioner, trots detta kunde jag inte hålla mina ögon öppna. Det har faktiskt varit en tuff vecka med en massa jobb, sjukdomar och en mycket öm svanskota. Vilken kraftansträngning det har varit varje morgon när jag ignorerat min kropps skrik och rop. Men när jag insåg att förmodligen alla på festen trodde att jag hade deckat, såg jag mej besegrad och begav mej hem till min underbara säng.

Men gissa vad? När jag står där och ska göra mej klar för en djup och fridfull sömn, så sticker jag av misstag in en tandpetare i ögat... Så destruktivt. Man tycker att jag borde ha lärt mej efter att ha stuckit in en nål en gång. Sanna, det är inte okej!



Här är han förresten, killen som gav mej en whiplash-skada. Hrmf!
http://www.hockey.halmstad.com/spelare/16a.php

Intellektualitet eller enkelhet? Det är frågan. Jag väljer enkelhet! Åh vad jag väljer enkelhet med hela mitt röda väsen. Enkelheten och jag är som Piff & Puff, eller Bill & Bull. Vi är rusfylld glädje, kiknande skratt och självutlämnande tårar. Vi är skrik, panik och hårresande sång. Pirrig och rosig. Enkelheten är min stora förälskelse, den som berör mest trots intellektuella grubblerier som pickar på min uppmärksamhet. Tillåt mej den enorma glädjen att helt enkelt ge fan i att göda något så svulstigt och malignt. Tillsammans med denna okomplicerade tanke och detta lätta sinnelag lägger jag ingen energi på att undvika negativa konsekvenser, utan kämpar mej andfådd för att uppnå de positiva. Och när jag gör detta tar jag en risk, trots vetskapen om att allt kanske går åt helvete och faller ihop som ett rangligt korthus. Den risken tar jag iallafall. Om någonting kan bli så bra, så är väl det en nödvändig risk att ta? Det tror jag. Låt allting gå fel om det vill sej så. Jag menar, vad skulle egentligen kunna ske som jag inte klarar av, då jag klarar av allt med denna inställning.

Jag förvånar mej själv just nu :) Cred till dagens extremt positiva tanke!

Igår skulle det egentligen bli tacokväll hos Ninchen. Istället gick vi alla hem till mej på spenatsoppakväll, med ett glas rött till. Smaskens var det iallafall. Och jag har nu världens roligaste video på Nina när hon försöker dansa äppeldansen efter ett alldeles för stort intag av rusdryck. Jag förlängde definitivt mitt liv några år :) Olle hittade typ 50 trojaner på vår dator, vad nu det innebär.. Sedan gick vi för ovanlighetens skull till Morfars och shakade rumpa. På hemvägen råkade Nina somna till på Donken, så ni förstår hur roligt jag hade åt denna kvinna :)

Fick lyssna på Håkans nya skiva igår. Den ska bli den första skivan jag köper på år och dar! Håkan är lycka, det har jag sagt. Men hur kan det upprepas nog?
En stollig sak har dock inträffat som jag bara måste korrigera. (Mitt huvud är ju ute på vift ibland.) Fick en påminnelse om Storsjöyran. När jag rabblade mina Håkan-upplevelser glömde jag skriva om den bästa av dem alla. Men nu Jonas behöver du inte filura på det längre :)

Jag vill spela teater igen. Här är jag och Emelie tidigt i vår karriär. Farmor fotade oss i ett träd i folkparken innan en föreställning. Jag är leoparden Lea och Emelie är ett lodjur. Vi ser farliga ut, glugg mellan tänderna och allt :)

Nu har det hänt tre gånger... När jag ska till jobbet på måndagen är bilen försvunnen. Jag rusar runt på gatan som en kuttaperkaboll. Jag väcker hela huset och skriker att "bilen är stuuuulen". I allt tumult hinner jag tillomed ringa Nina och Delia och tjuta i panik. En aningens försent faller polletten äntligen ner. Jag har såklart kört hem till någon på lördagen, vinglat hem om natten med avsikt att hämta bilen dagen efter. Men dagen efter är mitt huvud nån heeelt annanstans. Som att det inte räcker så måste jag dessutom anstränga mej hårt för att minnas vem jag kan ha parkerat bilen hos. Tre gånger har samma sak hänt! Jag kan inte skylla på någon alls för tusan. Inte ens på ölen. Den hemska sanningen är att jag är vimsig. Och att jag håller på att bli lik min mor... (Min mor som förövrigt har tappat bort sina bilnycklar efter att ha fått köra mej till stan för att hämta min borttappade bil efter att hon precis tagit en sömntablett en halvtimme tidigare och därför inte minns någonting av denna händelse och nu är nycklarna borta...)

Och nu är våren här :)