Otämjd, vild o fri!
Helgen inleddes med kareoke i torsdags. Eftersom hela Halmstad ville gnola på scen denna kväll så blev det tyvärr ingen skönsång för våra varbergare. Götapetter... Däremot blev det vackert skrålande på midsommarafton, i form av dryckesvisor av alla dess slag. Jag hann nääästan gnaga lite på sillen innan det var dags för nästa snappsvisa. Inte undra på att folket knappt kunde stå benen innan öllekarna ens satt igång... (Jag syftar såklart inte på Tobias. Han får ju minnesluckor så lätt ändå, det har ju knappt med alkohol att göra.) Festen gick av stapeln i Snöstorps Allmogegård. Jag invigde vågat min oskuldsfulla syster i denna förrädiska värld. Moa passade dock in som stråken i min hand o mot slutet av kvällen hade de flesta timida barriärer raserat :) Jag hittade nästan inte en enda bild från denna kväll där man faktiskt kan se vad motivet föreställer. Förmodligen pga fotografernas monstruösa intag av rusdryck o starkvara av olika slag.
På midsommardagen hade vi kubbturnering i Ninas o Olles trädgård. Som mitt lag vann! Båda omgångarna! :) Efter öl o trevligt sällskap begav vi oss till ett klaustrofobiskt Café. Sedan tog vi en partytaxi tillbaka hem till Margaretagatan 15 o krängde lyxmat från Donken. Ja, just denna kväll var minsann en BigMac sanslöst delikat!
Helgens finaste kan jag stolpa upp här:
- Fick en skiva med irländsk folkmusik av Mikael :) Jag ska erkänna att jag hade låga förväntningar om skivans utbud. Få lyckas finna min själs längtan. Så när den första låten ekade mitt under morgonkaffet var jag alldeles oförberedd på den känsla som ibland griper tag om mina sinnen. Ett enormt lyckorus som tog sej uttryck i att jag satte kaffet i halsen o fick tårar i ögonen... För när jag hör musik som väcker mitt barndomsväsen har jag inte längre kontroll över min kropp.
- Min fina Amanda, systra mi. "Sanna o Anna är dom mest livsbejakande jag någonsin har träffat". Jag älskar den ungen!
När mina hjältar skriver min verklighet.
i ditt barndomsland
du måste lämna det en dag
och följa linjen i din hand.
Moa var så vacker när hon slutade nian. Stora bruna ögon som inte ville vara i den verkligheten. Mamma nynnar på Taube. Han säger det så bra. "Min älskling, du är som en ros. en nyutslagen, skär. Ja, som den ljuvaste musik, min älskade, du är."
Ovälkomna gäster.
Igår upptäckte mina Ninor, till min stora förskräckelse, tre silverfiskar som sprang runt på min matta. Jag klandrar inte mina nyfunna husdjur för att ha slagit sej till ro i mitt hejdlöst inte-så-väldigt-städade rum. Men idag beslutade jag mej för att driva ut mina vänner. Jag har därför storstädat både väggar, tak o golv. En sådan brutal handling begås ju inte utan en gnutta dåligt samvete o själanöd. Jag kände mej alltså manad att först forska i den snart hemlösa silverfiskens liv. Det visade ju sej gulligt nog att silverfiskar lever i par. Alltså två o två :) De blir jättegamla o äter upp vår smuts. Så det är inget skadedjur, som man skulle kunna tro. Men sen visade det sej även att de äter upp sitt eget ömsade skinn... Så jag svalde mitt dåliga samvete o började rista mattan istället.
Moa kom skrikande inspringandes i mitt rum vid fyra-tiden på morgonen o väckte mej ur min djupa sömn. Hon hade vaknat av att en spindel kröp i hennes ansikte. (Jag lovar, vi brukar inte ha en massa insekter som hyresgäster!) Hon ville att jag skulle fånga den "en kubikcentimeter stora jättespindeln". Skulle jag? Jag välkomnade istället min kära syster att sova skavfötter med mej i min alldeles nybäddade säng. Utan silverfiskar i.
Igår fick jag återigen syn på min vän Joakim. (Han med den trasiga mobilen som inte alls var trasig.) Joakim stod o sålde 3-mobiler på Eurostop... Jag visste att jag varit alldeles för snabb med att döma den arme karln. Det blev till att krypa ut längs väggen med skammen o mina nyinköpta Sofiero som enda vänner.
Att simma i vishet.
Igår beslutade sej en alldeles för naiv o godtrogen Sanna sej för att köpa en mobil på Blocket. Detta kunde såklart inte resultera i annat än anslående hysteri, hjärtknipande andnöd o diverse svärord...
Jag hade hittat den perfekta mobilen för det perfekta priset. Mobilens ägare, vi kan kalla honom Joakim, kom förbi med mobilen. Joakim verkade vara en reko kille, konstaterade jag efter att nogrannt ha inspekterat o dissekerat hans oskuldsfulla uppsyn. Pengar utbyttes o mobilens nya lyckliga ägare skuttade tillbaka in i huset för att börja leka med sin nya investering. Det dröjde inte länge förrän jag upptäckte att det inte gick att skriva sms. Det kom inga tecken. Inga bokstäver. Inga siffror. Ingenting.
Det är i detta skede som det typiskt Hyllska draget nyckfullt träder fram o griper tag i mitt väsen. Från troskyldig o korkad förvandlas jag till fullständigt panikslagen Belsebub på jakt efter blod. Jag blir fullständigt galen o astronomiskt ursinnig på mej själv ibland. Varför är jag så hastig o obetänksam? Varför kan jag aldrig stanna upp o tänka två gånger? Jag ringer upp en ont anande Joakim som nästan precis lämnat min gata o är på väg till Röda Kvarn för att i godan ro avnjuta en bra film. Jag ylar dramatiskt i luren "Den fungeeerar ju inte. Jag känner mej luuurad", medan jag klampar fram o tillbaka över köksgolvet. Den arme gossen försäkrar sej om att han inte visste att mobilen var trasig. Jag hör ingenting utan fortsätter tjuta att jag vill ha mina pengar tillbaka. Jag rusar barfota ut till vår tvivelaktiga Opel med bilnycklarna i högsta hugg. Mammas hår flyger i vinden när hon kutar efter sin dotter för att agera moraliskt stöd i denna svåra stund. Med gasen i botten flyger vi fram i en bucklig röd Kadett medan tänderna gnisslar o svärorden överröstar den förstörda ljuddämparen.
Joakim står skräckslaget o väntar utanför biografen. Hans vänner gömmer sej tryggt bakom Röda Kvarns ståtliga pelare. Lilla Torg vänder sin uppmärksamhet mot spektaklet som oväntat utspelar sej framför väldoftande mat o kall öl denna vackra sommarkväll. De som sitter på första parkett lägger tillomed ned besticken för att närmare kunna delta i vad som försigår. "Jag vill ha mina pengar tillbaka!!!" "Jag tror jag vet vad som kan vara fel..." försöker han försiktigt berätta för mej. "Neeej, jag har blivit luuurad". En livrädd Joakim tar upp mobilen, knappar lite hux flux o håller sedan upp en fullt synlig textrad framför mina ögon. Till min stora frustration o förtret, ska då tilläggas. "Bakgrunden var svart o texten var svart, därför kunde du ju inte se vad du skrev..." Med Lilla Torgs blickar fästa vid min böjda rygg lommade jag skamset därifrån utan mobil. Jag tyckte nog att denna lömska tingest o jag kom på fel fot från början.
Isa har en avundsvärd gåva. Idag har jag ägnat alldeles för många stunder åt att stirra in i hennes blanka o klara ögon. Aldrig viker hon undan med sin ändlöst visa blick. Jag skulle ge allt för att få ta del av hennes naiva verklighetsuppfattning o lära mej av hennes okomplicerade intellekt. Efter att ha grubblat mej tokig denna molnfria, men ack så blåsiga, sommardag så har jag fattat ett beslut. Jag ska dyka rätt in i visheten. Jag ska simma i Isas ögon. Jag ska plaska runt i det mörka, djupa o oändliga. Kanske blir jag en gnutta vislig o en smula klokare då.
Isa som liten pluttig valp:
Ge mej dina vingar. Vart ska vi fara?
Egentligen finns det saker att säga hela tiden. Men när omgivningen iakttar är det lättare att ta till ett talande leende alla dessa gånger. Många tankar o känslor blir till avslöjande skratt. Därför ler jag väldigt mycket.
Halmstad 700 år
Sista helgen i huvudstaden
Min sista helg i Stockholm visade sej även bli min roligaste helg i Stockholm. Team-Byron var än en gång samlade för att tillsammans kikna i en jättelik skrattfest :) Jag låter bilderna tala för sej själva.
En solig heldag på Grönan:
En hel massa utgång:
Solig bafylle-söndag. Nina panikstädar... Drack ungefär 3 liter juice :/ Sedan pizza på Lilla Capri:
