sannabella

Tisdagskvällen bjöd på befängda anklagelser o förebråelser från en överförfriskad man med en tvivelaktig öl i sin hand. Påhoppen löd att jag är som en rådjurshona o lika präktig som Astrid Lindgren. Tur att denna berusade musiker ändå är så charmig o rar, trots mungrodor av detta slag. Men ett försvarstal är ändå på sin plats, å Astrids vägnar förstås. Präktig är inte enbart lika med ordentlig, utan kan även översättas som förträfflig, ståtlig, praktfull o härlig. Vilket var just vad Astrid var. Så nu vet du det. Orkeslösa klagomål o jag går inte hand i hand. Men till min stora förtret ältade jag dessa anklagelser o dess andemening tills jag släckte nattlampan i mitt flickrum med den lila väggen. Jag förstummade fåglarnas ivriga morgontjatter med Ale Möllers ljuva stämma. Åsa Gåsa Klinga. Sen var jag väck. Försvunnen i en dröm med en o samma mening ständigt upprepandes i mitt huvud. Stjärnorna på himlen tycks ha falnat i sin glans. Nu reser jag med månen på väg mot ingenstans. Jag drömde otippat nog om potatisar. Jag sitter rådvill vid lunchbordet på Björngården o iakttar mina barn o deras fachinerande upptäcksfärd genom potatisens grymma värld. "Det finns en mäktig energi i potatisen ni nu äter" säger jag med pedagogisk stämma. "Tänk vilken historia potatisen döljer. Vilket liv den har haft, denna potatis, vars liv abrupt möter sitt öde tillsammans med era mjölktänder." Jag fortsätter i tysthet att betrakta hur potatisar delas, mosas, vanäras o skändas. En våldtagen potatis kastas i ett mjölkglas. En annan försöker undkomma sitt oundvikliga öde genom att hoppa över till en kompis tallrik, där den istället blir golvmos efter en vansinnesfärd ner till barnaben o barfotafötter.
Egentligen finns det saker att säga hela tiden. Men när omgivningen iakttar är det lättare att ta till ett talande leende alla dessa gånger. Många tankar o känslor blir till avslöjande skratt. Därför ler jag väldigt mycket.