sannabella

Gaaah. Jag blir galen! Idag hälsade jag på en man med barnvagn. Jag skyndade fram på Storgatan påväg till min cykel när jag såg honom. Jag kände igen honom jätteväl och antog såklart att jag kände honom. (Vem känner man, vem känner man inte? Jag menar, det är inte så lätt att hålla reda på sånt.) Så jag utbrister glatt i skrikig falsett "Heeej! Hur är det?" Mannen ryggar förskräckt tillbaka och griper hårdare tag om barnvagnen. Då kommer jag på vem han är. Martin, min käre vän Erics bror, som jag sett på foto. Fan... Jag ser hur Martin febrilt försöker komma på vem jag är. Bäst att fly fältet. "Ööh. Okej. Hej då!" säger jag och börjar småspringa mot min cykel. Jag måste ju framstå som mentalsjuk. I hopp om att rädda min stolthet vänder jag mej om och skriker "Jag känner Eric". Nejnejnej. Pinsamt. Nu framstår jag såklart som fullt frisk. Suckpuststånkstön. Jag är en koloss på lerben, det håller liksom inte. Om jag bara kan försvinna lite diskret så kanske han glömmer bort den här lilla incidenten. Jag rusar fram till mitt flyktfordon och öser ner mina grejer i cykelkorgen. Jag hoppar upp på sadeln och tar sats, när jag upptäcker att jag glömt låsa upp den... Jag välter omkull. Nu är jag bara en koloss på asfalt.

Nu har vi sålt vår fina lilla röda Opel. Till en Kabell. Det är fruktansvärt sorgligt. Jag minns när vi köpte den i Stockholm och vi skulle köra hem till Halmstad. Det var jag och mamma. När vi kom till en korsning någonstans i Småland så bevittnade vi en bilolycka. Det var ett par som körde rakt in i baken på en gammal gubbe. Gubben flög rakt över korsningen i slowmotion. När han var där uppe i luften stirrade han rakt in på mej och mamma där vi satt i vår nya Opel. Sedan log han och vinkade. I luften alltså. Det var en underlig upplevelse. Nu ska vi sälja vår trofaste vän. Jag hörde mamma säga precis innan hon la på luren: "Det är en liiiten buckla på höger dörr. Fast den går att stänga!"

Ingenting :)
http://www.lastfm.se/music/Ingenting/_/Lisa+sa