sannabella

Knashet #1: Där ligger jag ont anande under ugnen o pratar i telefon, när mamma helt plötsligt o utan förvarning häller ut ett helt paket havregryn över mej. Av misstag såklart. Men ändå. Jag blev väldigt hostig efter denna incident.
Knashet #2: Moa o jag har likadana väskor. (H&M. Billig, men ack så tjusig, skit.) Utan att märka att något är galet så vandrar Mos-gos iväg till sitt körrep med båda våra väskor över axlarna. Vilket resulterar i att jag måste storma in mitt under uppsjungningen o få min kära syster att vilja sjunka genom golvet :)

Idag ramlade jag av misstag över Lasses nya låt. Om du lämnade mig nu. Tårar, andnöd, bitter verklighet o spela cello med min själ. Den är bara så himla fin...

Denna dag, denna dag... Jag vaknade upp till kaos i vanlig ordning. Idag var villervallan dock värre än vanligt.

En stor o tjock elektriker vid namn Roger (Elektriker-Roger som vi så käckt brukar kalla honom) sliter upp "dörren" till mitt rum vid okristlig morgontimma, låtsas vara mäkta förvånad över att finna mej halvnaken på sängen o utropar samvetslöst: "Ååh, väckte jag dej? Jag behöver komma åt ett eluttag..." Därefter sätter han igång att borra som en vettvilling precis utanför mitt rum. I mitt halvblinda tillstånd famlar jag förargat efter täcket. Sablar, den här dagen kommer ju garanterat inte att tillfredställa mej. Mycket riktigt, min mobil har demoniska nyheter att leverera. Maktlös o frustrerad stirrar jag på min vän o på orden som gapar mot mej med dålig andedräkt: SIM Inaktivt. Efter en timmes telefonkö o svärord får jag visshet i vad som försigår. Halebop har råkat göra en liten miss vad gäller mitt nummerbyte o helt enkelt glömt bort att skicka hem mitt nya SIM-kort. Nu är jag alltså mobillös i flera dagar framöver. Jag är fast i Ingenmansland, Limbo om ni så vill. Som om det inte var nog har varken hemtelefonen, internet eller någon annan form av el-pryl fungerat på hela dagen tack vare den där satans blådåren Elektriker-Roger o hans djävulsborr: "Jag måste stänga av strömmen en stund... Blä, blä, blääääää, jag ser ut som en stor beeebis!!!!!!!" Som för att fullända min dag börjar det att åska som aldrig förr. Där ligger jag alltså på mammas säng o läser i min måttliga bok om galningen Kwådd under trappan. I mörker. Varpå jag får huvudvärk. Kaffemaskinen lyser med sin dödhet. Tofuglassen var inte god heller. Tusan...

För första gången i mitt liv är min vän Kaos övermäktig mej, så jag säger som Taube: "I kaos längtar man till trastens flöjt."

I vanliga fall är jag en sådan piga som alltid alltid vill vara omgiven av liv o rörelse, tjo o tjim. Jag har ett sanslöst pratbehov o mår som bäst med människor omkring mej som jag kan underhålla/trötta ut med mina tankar o grubblerier. Men idag skrek hela min kropp o själ efter ensamhet! Jag var på promenad genom Halmstads kullerstensgator tillsammans med kära vänner. Solen sken o himlen var blå. Vi pratade om dittan o dattan. Jösses o Kalsson på taket, helt plötsligt var jag helt enkelt tvungen att fly bort från livets uppmärksamhet. Så jag begav mej till en kär plats. Jag var tvungen att klättra över stålstaket, genom "meterhögt" gräs o nedför en jättebrant innan jag slutligen kunde bestiga mitt väsens tysta rum. Där satte jag mej ostabilt, men ack så stolt o belåten. Jag kunde inte minnas att det varit en sådan livsfarlig plats sist jag var där... Nu var det bara jag, i all min glans o ensamhet, som satt med mina reflexioner kring fantasi o medvetande. Tillsammans med min iPod o en god bok förstås. Kvinnor o män, barn o hundar gick förbi, men ingen såg flickan som gömde sej för verkligheten.

Så vart befann jag mej mån tro? Ja, min mobil tar usla bilder. Uuusla I say!



Kvällen har jag ägnat åt en moder o åt att kyla min myggbitna kropp med isbitar. Smärtsamt o skönt på samma gång.