sannabella

På Björngårdens förskola sjunger o dansar vi mycket. Förutom klassiker som "Bockarna Bruse" o "Jag kan bre en macka själv", älskar de små Astrid Lindgren. Precis som jag! Astrid var cool. Astrid var ett uppkäftigt långfinger rakt upp i det självförhärligande o maktfullkomliga. Men vems fel är det att verkligheten härmar dikten? Vi vet ju att värdshuset i Samborombon inte byggdes förrän tjugo år efter Fritiof o Carmencitas möte just där. Inte mej emot. Jag har samma uppfattning om mytens kraft. Tiden är relativ.

Något otroligt märkligt hände mej härom morgonen. Jag var på väg till jobbet o hade precis lämnat gillestugan. I grannens trädgård står ett rådjur o stirrar på mej med stora bruna ögon. Jag blev så paff att jag höll på att ramla baklänges. Fötterna var fastgjutna i marken o jag visste direkt att jag skulle missa bussen. Vi stod där o tittade på varann ett tag. Rådjuret var inte alls rädd för mej, utan vandrade ut på gatan o ställde sej två meter ifrån mej. Efter ett bra tag började jag gå baklänges nedför gatan. Jag ville inte vända mej om, ville helst inte gå alls. Tro det eller ej, men min vän började vandra efter mej. Det var med stor sorg jag svängde runt hörnet. Ett rådjur står för att allting kan lösas med kärlek. Jag tar åt mej.