sannabella

Hon kom med Charlie Chaplin kliv o vita tänder. Med ett ständigt ekande skratt som gav mej hjärtskärande hemlängtan o kramp i smilegropen. Mamma Susanne :) Mamma, Mami, Mumin, Mumsi. Kär moder har många namn. Idag fyller denna solstråle 51 år. Grattis min ängel!

I tisdags spelade jag o mamma fiol i Oscarsparken för 60 skrattande barn som dansade runt oss i ring. Vi spelade folkmusik för glatta livet o sjöng in sommaren. Det var en sån där underbar dag som bara kommer på besök när man minst anar det. Se så glad jag är:

 Ser jag alltid sådär glad ut när jag spelar? Har alltid trott att jag har en koncentrerad-rynka-pannan-min...

Lite fler foton från mammas snabba Stockholms-visit:


 Min fina kusin André o flickvännen Danni.
 Min Britta bjöd på prinsesstårta :)

Härom dagen var det ett barns mamma som påminde mej om hur lycklig jag ska vara som får en massa kramar när jag kommer till jobbet varje morgon. För tillfället har jag en 4-årig liten knodd som "älskar mej, är kär i mej o ska gifta sej med mej". Han springer runt o pussar mina händer hela tiden, eftersom han inte når upp till min kind. Det finns många änglabarn av detta slag. Sedan finns även the not so änglalika ones... "Jag haaatar dej Sanna. Jag ska bränna upp dina skor o du ska få en träskål i magen". "Tycker du att livet är orättvis nu när du inte får kasta klossar på dina kompisar?" säger jag i ett tappert, men ack så lönlöst, försök till att prata förstånd med gossen. Jag får enbart en spark på smalbenet o ett "Dumma deeeej. Du ska brännas!" till svar... Lyckligtvis är konversationer av detta slag mindre förekommande. Nu har nedräkningen börjat o jag måste snart säga adjö till de små. Just när min lilla favorit börjat kalla mej Sannis :) "Sannis, jag vill att du läser en saga för mej. Jag vill sitta i ditt knä". Nej, nu kom tårarna.

Igår var en lång dag. Först åt jag o Nina lunch på Kaffekoppen. Sedan begav jag mej iväg på fotografering med en av förskolans fruktknivar i ena handen o Olof som livvakt i den andra. Man kan aldrig vara försiktig nog! Men det visade sej att jag varken skulle bli knivhuggen eller våldtagen, de hade bara goda avsikter. På kvällen fick jag träffa Nicole igen :) Mitt blonda glädjepiller som jag lärde känna i Cairns. På kvällen bakade Nicole, Nina o jag bullar hemma hos Amanda. Fyra flickor försöker föra en dialog medan mjölet yr o jästen överhettas i köket: "Nu ska man ha plastfolie över degen, ingen handuk" mumlar jag med näsan i kokboken. "Hörde ni om fönsterputsaren som drunknade i sin egen hink? Jättetragiskt..." säger Nicole. "Va??" undrar Amanda förvirrat samtidigt som hon bakar in min ring i degen. "Eller han som halkade i hundbajs o dog..." Jag åt fyra bullar för att jag var vid liv denna kväll.

Helt oförberedd på att jag snart skulle bli fångad i den starkaste eufori jag någonsin upplevt begav jag mej till Södra Teatern härom kvällen. Maia Hirasawa stod på programmet. Med en kär vän satte jag mej ner på min plats o lamporna släcktes. Sedan slutade tid o rum att existera. Vartenda hårstrå på min kropp reste sej o mina ögon tårades så att färgerna på scen liknade en utsmetad färgpalett. I röd klänning stod hon där med en hel orkester bestående av stråk, blås o en minst sagt pampig flygel. Det var solsken som mötte publiken. När Maia tog ton till Gothenburg ville jag inget hellre än att hoppa upp på min stol, skrika ut min totala glädje över att vara där jag var just då, just den kvällen. Jag ville att hon o alla andra skulle förstå hur jag kämpade med att inte hoppa upp o ner, lyckligare än på länge o med större tilltro till framtiden än någonsin. Allt detta på grund av lite musik. Musik som på nåt vis kröp under skinnet på mej. Just denna kväll var jag öppet sårbar o mottaglig för beröring av detta slag. Självklart kunde jag inte bete mej sådär som jag ville. Nu befann jag mej i Sverige o alla satt fint på sina stolar med benen i kors o händerna i knät. Så vad hände då, när jag drabbades av detta fullständiga lyckorus oförmögen att agera som min kropp skrek åt mej att den behövde? Jo, tårarna började spruta på mej o jag satt där o grät som ett litet barn. Jag gav ifrån mej några lustiga små läten varpå min granne till vänster förskräckt ryggade tillbaka. Det struntade jag i. Jag skrattade o grät mej igenom hela konserten, av glädje. Allt på grund av lite musik.